lördag 5 februari 2011

Penningmängdens mekanik

Penningmängden är en viktig inflationsindikator och basen för att förstå vad som händer i ekonomin med till exempel BNP. Den är också viktig för att förstå pengarnas betydelse för de finansiella marknadernas inverkan på efterfrågeläget i ekonomin.

Men hur mycket pengar finns det då egentligen och hur tar man reda på det?

Man skulle kunna tro att detta är en lätt sak att ta reda på. I den enklaste av världar skulle man bara behöva räkna de sedlar som tryckts och de mynt som präglats och dra bort de mynt och sedlar som inte längre är giltiga, som den gamla femtioöringen. Om man dessutom räknade bort alla mynt och sedlar som lämnats in till destruktion så borde man komma nära sanningen, eller?

Nu är det inte fullt så enkelt. Olika ekonomer har olika åsikter vad som representerar penningmängden. Den tidigare chefen för den amerikanska centralbanken, Alan Greenspan, gick till och med så långt att han inte sade sig veta vad pengar var längre.

När man beräknar penningmängden  finns tre vanliga definitioner sedlar och mynt (M0), M1 och M3:
Sedlar och mynt , tidigare kallat M0, är allmänhetens innehav av sedlar och mynt
M1 är sedlar och mynt samt finansiella medel som ägaren omedelbart kan nå och använda i transaktioner, så kallad avistainlåning.
M3 är M1 samt inlåning med vissa villkor samt allmänhetens innehav av vissa värdepapper.
Mängden sedlar och mynt har de senaste åren minskat allteftersom allt fler transaktioner görs med kontokort.

Den officiella beräkningen av penningmängden i Sverige görs av Statistiska Centralbyrån på uppdrag av Riksbanken. De redovisar mängden som Sedlar och mynt, M1 respektive M3.

I diagrammet ser du hur den svenska penningmängden förändrats i faktiska kronor sedan 1999 då definitionerna gjordes om för att överrenstämma mellan länderna i ECB. 



Den totala penningmängden har gått upp från 1 845 miljarder SEK 1999 till 3 737 miljarder SEK 2010, det är en ökning med 103 procent på 11 år. Vissa år har ökningen varit mindre och vissa år har den varit större.



Låt oss reflektera en stund över hur mängden pengar kan öka utan att sedelpressen används. Var kommer dessa pengar ifrån? Vem skapar dem? Och hur bestäms hur mycket pengar som ska skapas? Vi tittar på hur fabriken för pengar ser ut.

Maskineriet kallas på engelska Fractional-reserve banking, i Sverige pratar vi om reservkrav. I grunden bygger det på ett samarbete mellan ett lands centralbank och vanliga banker. Centralbanken har monopol på att trycka sedlar och mynt och sätter riktlinjerna för hur stora reserver de vanliga bankerna måste hålla i förhållande till sin utlånade volym. De vanliga bankerna lånar ut det mesta av de pengar de får in via inlåning och upplåning, men de måste alltid hålla en reserv i form av kontanter eller andra likvida tillgångar som är en viss andel av det kapital banken håller. Samtidigt är bankerna skyldiga att betala tillbaka inlånade medel vid behov.

Men hur kan då det öka mängden pengar i samhållet? Banken borde bara kunna låna ut pengar den faktiskt har eller? Nej, faktiskt inte och här kommer det speciella. Dessa pengar behöver inte existera, de skapas. Låt oss titta på ett enkelt exempel.

Låt oss anta att reservkravet är 10%, d.v.s. om banken får en insättning på 100 kronor så kan den låna ut 90% av dessa 100 kronor.

En kund till banken sätter in 1 000 kronor på sitt sparkonto. Dessa pengar finns nu i bankens balansräkning och banken har i och med detta ett kapital på 1 000 kronor.

Eftersom banken nu har 1 000 kronor kan den låna ut 1 000*90%= 900 kronor. Dessa pengar behöver inte finnas som sedlar och mynt utan kan vara digitala pengar. De 900 kronorna som lånas blir en fordran banken har på kredittagaren.

Kredittagaren kommer troligen använda de upp lånade pengarna till någon form av köp. Den som säljer något till kredittagaren får betalningen i nya pengar som inte funnits tidigare. Nu finns alltså insatta pengar från den första kunden, en fordran banken har på kredittagaren samt nya pengar som säljaren fått av kredittagaren.

Den som tar emot dessa pengar kommer  kanske i sin tur konsumera dem eller göra en insättning i samma eller annan bank. Förr eller senare kommer dock en stor del av dessa pengar att sättas in på en bank.

Av dessa pengar hålls en ny reserv om 10% medan 90% kan lånas ut. Nya fordringar skapas och nytt kapital genereras. På detta sätt kommer mängden pengar steg för steg att öka i samhället.

I tabellen nedan har jag för enkelhetens skull antagit en mycket hög reserv om 50% för att inte antalet rader ska bli för många. 



Som du ser lånas hela tiden 50% av insättningen ut medan 50% behålls som reserv. Jag räknar med att alla pengar för eller senare kommer tillbaka till banken i form av insättningar vilket ger möjlighet till ny utlåning.

I verkligheten kräver olika typer av kunder olika stora reserver. Riktlinjerna för detta och bankernas övriga spelregler ges av Bank for International Settlements. I Sverige ligger kravet på åtta procent mot vanliga kunder medan bra kommuner och stater har noll procent.

Detta system fungerar bra så länge som utlånade pengar letar sig tillbaka till bankerna och relativt få uttag görs. Om för mycket pengar skulle tas ut samtidigt så skulle hela systemet kollapsa. I tider av finansiell oro finns det alltid människor som vill säkra sina tillgångar genom att säkra likvida medel. Om människor då inte har förtroende att bankerna kan betala tillbaka inlånade medel så kan det leda till så kallade bank runs, där bankens reserver snabbt töms och banken i värsta fall kan gå i konkurs. För att säkra tilltron har banker möjlighet att låna upp pengar från centralbanker för att sedan betala tillbaka dem när banken fått in nya pengar från annat håll.

Det finns dock nackdelar. I och med att pengarna kan lånas ut igen och igen så ökar mängden pengar i samhället. Om inte mängden varor och tjänster ökar i samma omfattning kommer detta leda till inflation eller bubblor.